Kan nu offeciellt säga att jag är vättskrämd. Jag är rädd för att få en diagnos, samtidigt som jag är rädd för att dom som vanligt ska säga att dom inte hittar något. Vad händer om det är så att jag aldrig kommer att kunna bli frisk? Ska jag bara acceptera de innan mitt liv ens har börjat? Eller ska jag kanske behöva leve i ovisshet hela mitt liv och alltid behöva ha ont? Alla frågor snurrar runt i mitt huvud, skapar alla möjliga tänkbara och otänkbara senarion. Alla utgångar skrämmer mig. Fasaden är uppe och alla tror att jag är lycklig och stabil, jag vill inte oroa någon annan i onödan. Det finns bara en persom som faktiskt vet att det är riktigt illa... Allt annat flyter på ganska bra nu, det är ganska skönt att falla in i rutiner igen, skola, läxor, kompisar, älsklingen och jobb löser av varandra så att jag inte får tid att fundera. Jag skulle mog säga att om man räknar bort smärtan och en smärre deprission så är mitt liv ganska bra just nu. Det känns som att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller att annat, för att jag är lycklig. Min lycka och den gränslösa kärleken som finns i mitt liv just nu kommer att bota mig, det är bara att vänta och se :)
Nu är det så att jag för tillfället blir drastiskt sämre. Att förlora sömnen och knappt kunna gå är för tillfället ett faktum. Att jag har så ont att skolgången flyter ihop och att min hjärna blockerar det logiska tänkande är helt klart stora nackdelar just nu. Skulle dock vara roligt om någon tog ett toxiologiskt test på mih just nu, jävlar vilken häxblandning av kemikalier dom skulle hitta :P Måste på något sätt försöka se runt detta, eller på något vis ignorera all smärta, annars så kommer det här inte sluta lyckligt... snart är det bara att ge upp som är kvar, och gudarna ska veta att det inte är långt borta
Nu är det ju äntligen så att jag lyckats trycka in lite vett i skallen på min läkare och övertalat honom att skriva en remiss till en rematolog för mig. Halleluja!! För alla er där ute som inte vet vad en rematolog sysslar med så är dom specialiserade på reumatism, vilket vi förövrigt inte vet om jag har. Min pappa fann härom dagen en sjukdomsbild som passar precis in på mig, sjukdomen heter EDS (för att förstå vad de är för något så länkar jag en artikel på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ehlers-Danlos_syndrom ) det betyder dock att det inte går att bota, men jag kan i iaf bli av med smärtan vilket skulle betyda hela världen för mig... Man kan nu bara hoppas att jag kan få komma dit innan slutet på året, så håll tummarna för mig