Nu är det ju äntligen så att jag lyckats trycka in lite vett i skallen på min läkare och övertalat honom att skriva en remiss till en rematolog för mig. Halleluja!! För alla er där ute som inte vet vad en rematolog sysslar med så är dom specialiserade på reumatism, vilket vi förövrigt inte vet om jag har. Min pappa fann härom dagen en sjukdomsbild som passar precis in på mig, sjukdomen heter EDS (för att förstå vad de är för något så länkar jag en artikel på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ehlers-Danlos_syndrom ) det betyder dock att det inte går att bota, men jag kan i iaf bli av med smärtan vilket skulle betyda hela världen för mig... Man kan nu bara hoppas att jag kan få komma dit innan slutet på året, så håll tummarna för mig
Kan ju meddela att min mystiska sjukdom nu har eskalerat. Japp, jag får helt underbara smärtvågor som är krampliknande. Tappar till och med rörelseförmågan i armar och fingrar av det. Vi åkte upp på sjukhuset mitt i natten nu då detta hände för någon dag sen, och fick jag någon hjälp där? Nä, givetvis inte. Vi får nu bara hoppas på att det antingen slutar (har hitentills hänt 3 ggr på 4 dar) eller att nån får ändan ur vagnen och faktiskt börjar att utreda mig för detta. Menmen, det svenska sjukvårdssystemet är inte helt kompetent. Har nu gått 5 år sedan detta började (började dock lite lindrigare än vad det är nu) och dom har ännu inte utrett mig för saken. Bra jobbat Sverige! Vad ska jag göra då för att leva ett normalt liv? Jag kan knappt gå mer än 300 meter och inte äta varken ditt eller datt. Jag kan lova att listan på saker jag inte kan eller får göra snart är längre än den med saker jag får och kan göra. Men, man måste se det possetiva i livet. Jag har en familj som älskar mig, bra vänner och en person som jag älskar över allt annat i världen, som står vid min sida även då det känns som att jag ska gå sönder inifrån, och vrider mig i kraftiga smärtor. En person som alltid kan få mig glad och aldrig tror att allt är kört, även om jag tror det. Denna person är det absolut bästa som någonsin hänt mig och den enda anledningen att jag tar mig igenom allt detta. Just nu känns det dock som att allt hopp är ute för mig att någonsin få bli frisk. Hoppas att jag en dag åtminstånde kan fortsätta drömma om att nån gång bli frisk...