Kan nu offeciellt säga att jag är vättskrämd. Jag är rädd för att få en diagnos, samtidigt som jag är rädd för att dom som vanligt ska säga att dom inte hittar något. Vad händer om det är så att jag aldrig kommer att kunna bli frisk? Ska jag bara acceptera de innan mitt liv ens har börjat? Eller ska jag kanske behöva leve i ovisshet hela mitt liv och alltid behöva ha ont? Alla frågor snurrar runt i mitt huvud, skapar alla möjliga tänkbara och otänkbara senarion. Alla utgångar skrämmer mig. Fasaden är uppe och alla tror att jag är lycklig och stabil, jag vill inte oroa någon annan i onödan. Det finns bara en persom som faktiskt vet att det är riktigt illa... Allt annat flyter på ganska bra nu, det är ganska skönt att falla in i rutiner igen, skola, läxor, kompisar, älsklingen och jobb löser av varandra så att jag inte får tid att fundera. Jag skulle mog säga att om man räknar bort smärtan och en smärre deprission så är mitt liv ganska bra just nu. Det känns som att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller att annat, för att jag är lycklig. Min lycka och den gränslösa kärleken som finns i mitt liv just nu kommer att bota mig, det är bara att vänta och se :)
Jag har precis som alla andra fötts en gång i tiden. Detta vart en ganska omskakande upplevelse för mina föräldrar. Inte för att det vart några konstiga komplikationer, utan för att dom bodde så långt från ett sjukhus. Ja, detta betyder att jag växte upp i obyggden (bor där inte längre dock), men jag ser absolut inget fel med det. De har gjort mig till en halvhyfsad människa som inte allt för många hatar, men heller inte alla älskar. Jag levde ett bra liv, många vänner, kärlek och frisk luft varje dag. Inga bilar som susade runt, och inga skönhetsideal som trängde sig på. Detta varade dock inte länge då mina föräldrar bestämde sig för att flytta in till stan. Det resulterade i att jag blev inslängd i en sjukt sammansvetsad klass fylld med sportnördar (själv är jag bara måttligt sportintresserad). Efter ett tag så blev jag självklart mobbad för att jag vara annorlunda, detta till den gräns att jag faktiskt bytte klass. där passade jag som handen i handsken och fick snabbt superbra vänner. Det hände sig så att jag också blev kär, men beslutade mig för att trycka ner känslorna då jag ansåg att detta var omöjligt. Dagarna kom och gick, jag fick diagnosen dyslexi (vilket förbryllade lärarna eftersom att jag var hyfsat intelegent), livet var på topp. Sen kom det sig att jag bestämde mig för att flytta till grannstaden (där jag för övrigt inte kände en ända människa), detta gjorde jag givetvis för utbildning. Jag fick en bra start, fick några ytliga vänner (och även ett par ordentliga fyllor, vilket jag för övrigt inte är stolt över) och äntligen en klass som var lika smarta som mig. Detta gick bra i sisådär ett halvår innan jag totalt gick in i väggen. Då bestämde jag mig för att flytta hem igen till alla mina gamla vänner. Lyckligtvis så hade jag alla dom kvar, plus att några nya tillförts till vår lilla grupp. Där var personen som dykt upp konstant i mitt huvud nu och då, personen jag blev kär i den dagen jag bytte klass. Hur mycket jag än försökte så kunde personen inte slutat dyka upp i mitt huvud, hur mycket jag än försökte förneka mina känslor så kom dom alltid tillbaka. Dagarna gick och mina känslor växte i takt med dom. Hur skulle detta sluta? Det slutade med att jag och denna person blev tillsammans av någon anledning. Men, varför skulle mina drömmar gå i uppfyllelse? det funkar ju inte riktigt så. En av mina närmaste vänner hade under minst lika lång tid varit förälskad i samma person, så det blev givetvis drama. Min vän gav mig ett val, dumpa personen jag älskat så länge och äntligen blivit tillsammans med, eller behålla min vän. Knepigt vart det i alla fall, men tillslut så valde jag kärleken (för vilken vän skulle ge mig ett sådant val) Min så kallade vän har sedan dess lekt med mina känslor och fått mig att känna mig så skyldig att jag inte vetat vad jag ska göra med mig själv. Och där är ungefär vart jag är idag. Förresten, glömde jag att berätta att jag under hela denna tid åkt in och ut på sjukhus och fått den ena diagnosen på den andra. Jag glömde att berätta att jag aldrig träffat på samma läkare mer än 3 gånger och att jag ådragit mig någon mystisk ledsjukdom eller dylikt som gör att alla lederna inte funkar och gör ont som satan. Men som sagt, mitt liv är ganska bra ändå