skugganavlivet.blogg.se

Idag har det varit en sådan där dag då jag faktiskt behövt äta otal värktabletter bara för att kunna sätta den ena foten framför den andra.. Jag kan helt enkelt bara inte fatta att sjukhuset konstant säger att jag är frisk och att det inte är något fel på mig. jag önskar att det inte vore något fel på mig, mer än något annat i hela världen. det känns nästan som att jag totalt har rostat ihop. Men men, fortsätter dom att säga att det inte är något fel på mig så kanske jag borde börja tro dom, eller kanske borde man bara ge upp?? Ge upp känns som en ganska bra idé just nu, men då får jag ta mig tillbaka till värkligheten och inse att jag är alldeles för ung för att ge upp. Jag kommer en dag att bli frisk, jag kommer en vacker dag få vara utan värk. Men, så är det ju inte riktigt. Jag får nu gå 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och ha konstant ont, låter ju roligt, eller hur?? men med åren så får man lära sig att ignorera smärtan. I 5 års tid har jag nu gått med olidlig smärta, vilket också har lett till att benet en dag bara vek sig och jag bröt min handled. Men, det är ju inget fel på mig. Allt är bara psykologiskt. Det är väldigt sjyst att säga till en 16-åring, att dom bara lådsas. Gudarna ska veta att det var det värsta läkarn kunde säga till mig, och att jag värkligen inte lådsas. Om jag gjorde det så skulle jag ha slutat för länge sedan, för denna konstanta, olidliga smärta hindrar mig från att leva. Vet ni vad min absolut största önskan är?? Att få slippa att ha ont och få vara frisk 12 timmar i sträck. Bara 12 timmar, det är allt jag begär. Men är min drömm uppnåelig?? Nä, det ser ju inte ut som det...

Jag har precis som alla andra fötts en gång i tiden. Detta vart en ganska omskakande upplevelse för mina föräldrar. Inte för att det vart några konstiga komplikationer, utan för att dom bodde så långt från ett sjukhus. Ja, detta betyder att jag växte upp i obyggden (bor där inte längre dock), men jag ser absolut inget fel med det. De har gjort mig till en halvhyfsad människa som inte allt för många hatar, men heller inte alla älskar. Jag levde ett bra liv, många vänner, kärlek och frisk luft varje dag. Inga bilar som susade runt, och inga skönhetsideal som trängde sig på. Detta varade dock inte länge då mina föräldrar bestämde sig för att flytta in till stan. Det resulterade i att jag blev inslängd i en sjukt sammansvetsad klass fylld med sportnördar (själv är jag bara måttligt sportintresserad). Efter ett tag så blev jag självklart mobbad för att jag vara annorlunda, detta till den gräns att jag faktiskt bytte klass. där passade jag som handen i handsken och fick snabbt superbra vänner. Det hände sig så att jag också blev kär, men beslutade mig för att trycka ner känslorna då jag ansåg att detta var omöjligt. Dagarna kom och gick, jag fick diagnosen dyslexi (vilket förbryllade lärarna eftersom att jag var hyfsat intelegent), livet var på topp. Sen kom det sig att jag bestämde mig för att flytta till grannstaden (där jag för övrigt inte kände en ända människa), detta gjorde jag givetvis för utbildning. Jag fick en bra start, fick några ytliga vänner (och även ett par ordentliga fyllor, vilket jag för övrigt inte är stolt över) och äntligen en klass som var lika smarta som mig. Detta gick bra i sisådär ett halvår innan jag totalt gick in i väggen. Då bestämde jag mig för att flytta hem igen till alla mina gamla vänner. Lyckligtvis så hade jag alla dom kvar, plus att några nya tillförts till vår lilla grupp. Där var personen som dykt upp konstant i mitt huvud nu och då, personen jag blev kär i den dagen jag bytte klass. Hur mycket jag än försökte så kunde personen inte slutat dyka upp i mitt huvud, hur mycket jag än försökte förneka mina känslor så kom dom alltid tillbaka. Dagarna gick och mina känslor växte i takt med dom. Hur skulle detta sluta? Det slutade med att jag och denna person blev tillsammans av någon anledning. Men, varför skulle mina drömmar gå i uppfyllelse? det funkar ju inte riktigt så. En av mina närmaste vänner hade under minst lika lång tid varit förälskad i samma person, så det blev givetvis drama. Min vän gav mig ett val, dumpa personen jag älskat så länge och äntligen blivit tillsammans med, eller behålla min vän. Knepigt vart det i alla fall, men tillslut så valde jag kärleken (för vilken vän skulle ge mig ett sådant val) Min så kallade vän har sedan dess lekt med mina känslor och fått mig att känna mig så skyldig att jag inte vetat vad jag ska göra med mig själv. Och där är ungefär vart jag är idag. Förresten, glömde jag att berätta att jag under hela denna tid åkt in och ut på sjukhus och fått den ena diagnosen på den andra. Jag glömde att berätta att jag aldrig träffat på samma läkare mer än 3 gånger och att jag ådragit mig någon mystisk ledsjukdom eller dylikt som gör att alla lederna inte funkar och gör ont som satan. Men som sagt, mitt liv är ganska bra ändå