Kan nu offeciellt säga att jag är vättskrämd. Jag är rädd för att få en diagnos, samtidigt som jag är rädd för att dom som vanligt ska säga att dom inte hittar något. Vad händer om det är så att jag aldrig kommer att kunna bli frisk? Ska jag bara acceptera de innan mitt liv ens har börjat? Eller ska jag kanske behöva leve i ovisshet hela mitt liv och alltid behöva ha ont? Alla frågor snurrar runt i mitt huvud, skapar alla möjliga tänkbara och otänkbara senarion. Alla utgångar skrämmer mig. Fasaden är uppe och alla tror att jag är lycklig och stabil, jag vill inte oroa någon annan i onödan. Det finns bara en persom som faktiskt vet att det är riktigt illa... Allt annat flyter på ganska bra nu, det är ganska skönt att falla in i rutiner igen, skola, läxor, kompisar, älsklingen och jobb löser av varandra så att jag inte får tid att fundera. Jag skulle mog säga att om man räknar bort smärtan och en smärre deprission så är mitt liv ganska bra just nu. Det känns som att allt kommer att lösa sig på ett sätt eller att annat, för att jag är lycklig. Min lycka och den gränslösa kärleken som finns i mitt liv just nu kommer att bota mig, det är bara att vänta och se :)
Nu är det så att jag för tillfället blir drastiskt sämre. Att förlora sömnen och knappt kunna gå är för tillfället ett faktum. Att jag har så ont att skolgången flyter ihop och att min hjärna blockerar det logiska tänkande är helt klart stora nackdelar just nu. Skulle dock vara roligt om någon tog ett toxiologiskt test på mih just nu, jävlar vilken häxblandning av kemikalier dom skulle hitta :P Måste på något sätt försöka se runt detta, eller på något vis ignorera all smärta, annars så kommer det här inte sluta lyckligt... snart är det bara att ge upp som är kvar, och gudarna ska veta att det inte är långt borta
Nu är det ju äntligen så att jag lyckats trycka in lite vett i skallen på min läkare och övertalat honom att skriva en remiss till en rematolog för mig. Halleluja!! För alla er där ute som inte vet vad en rematolog sysslar med så är dom specialiserade på reumatism, vilket vi förövrigt inte vet om jag har. Min pappa fann härom dagen en sjukdomsbild som passar precis in på mig, sjukdomen heter EDS (för att förstå vad de är för något så länkar jag en artikel på wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ehlers-Danlos_syndrom ) det betyder dock att det inte går att bota, men jag kan i iaf bli av med smärtan vilket skulle betyda hela världen för mig... Man kan nu bara hoppas att jag kan få komma dit innan slutet på året, så håll tummarna för mig
Kan ju meddela att min mystiska sjukdom nu har eskalerat. Japp, jag får helt underbara smärtvågor som är krampliknande. Tappar till och med rörelseförmågan i armar och fingrar av det. Vi åkte upp på sjukhuset mitt i natten nu då detta hände för någon dag sen, och fick jag någon hjälp där? Nä, givetvis inte. Vi får nu bara hoppas på att det antingen slutar (har hitentills hänt 3 ggr på 4 dar) eller att nån får ändan ur vagnen och faktiskt börjar att utreda mig för detta. Menmen, det svenska sjukvårdssystemet är inte helt kompetent. Har nu gått 5 år sedan detta började (började dock lite lindrigare än vad det är nu) och dom har ännu inte utrett mig för saken. Bra jobbat Sverige! Vad ska jag göra då för att leva ett normalt liv? Jag kan knappt gå mer än 300 meter och inte äta varken ditt eller datt. Jag kan lova att listan på saker jag inte kan eller får göra snart är längre än den med saker jag får och kan göra. Men, man måste se det possetiva i livet. Jag har en familj som älskar mig, bra vänner och en person som jag älskar över allt annat i världen, som står vid min sida även då det känns som att jag ska gå sönder inifrån, och vrider mig i kraftiga smärtor. En person som alltid kan få mig glad och aldrig tror att allt är kört, även om jag tror det. Denna person är det absolut bästa som någonsin hänt mig och den enda anledningen att jag tar mig igenom allt detta. Just nu känns det dock som att allt hopp är ute för mig att någonsin få bli frisk. Hoppas att jag en dag åtminstånde kan fortsätta drömma om att nån gång bli frisk...
Livet är egentligen ganska bra just nu, det är bara det att jag känt mig lite depp sen i torsdags, min "vän" anklagade mig för att ha behandlat hen osjyst, även fast jag har gjort allt i min makt för att få detta att bli lättare för hen, jag menar att jag är tillsammans med personen jag älskar. Hen sa också att jag skulle lämna hen ifred och att vi bara skulle prata då det var nödvändigt. Sedan säger hen att jag har sagt att jag erkänt att personen jag älskar också älskar hen. Varför måste hen sprida dessa lögner?? Tror inte hen att det är sådant som kommer att såra mig?? För det gör det absolut. Trassel och drama värkar vara det som händer för mig just nu, men förkänar jag inte att för en gångs skull bara få vara lycklig?? Tydligen inte. Men, nu då hen inte längre har en plats i mitt liv så tror jag nog att jag kommer att få vara ostört lycklig, en liten stund i alla fall, tills hen kommer på någon ny lögn att pracka på folk
Idag har det varit en sådan där dag då jag faktiskt behövt äta otal värktabletter bara för att kunna sätta den ena foten framför den andra.. Jag kan helt enkelt bara inte fatta att sjukhuset konstant säger att jag är frisk och att det inte är något fel på mig. jag önskar att det inte vore något fel på mig, mer än något annat i hela världen. det känns nästan som att jag totalt har rostat ihop. Men men, fortsätter dom att säga att det inte är något fel på mig så kanske jag borde börja tro dom, eller kanske borde man bara ge upp?? Ge upp känns som en ganska bra idé just nu, men då får jag ta mig tillbaka till värkligheten och inse att jag är alldeles för ung för att ge upp. Jag kommer en dag att bli frisk, jag kommer en vacker dag få vara utan värk. Men, så är det ju inte riktigt. Jag får nu gå 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året och ha konstant ont, låter ju roligt, eller hur?? men med åren så får man lära sig att ignorera smärtan. I 5 års tid har jag nu gått med olidlig smärta, vilket också har lett till att benet en dag bara vek sig och jag bröt min handled. Men, det är ju inget fel på mig. Allt är bara psykologiskt. Det är väldigt sjyst att säga till en 16-åring, att dom bara lådsas. Gudarna ska veta att det var det värsta läkarn kunde säga till mig, och att jag värkligen inte lådsas. Om jag gjorde det så skulle jag ha slutat för länge sedan, för denna konstanta, olidliga smärta hindrar mig från att leva. Vet ni vad min absolut största önskan är?? Att få slippa att ha ont och få vara frisk 12 timmar i sträck. Bara 12 timmar, det är allt jag begär. Men är min drömm uppnåelig?? Nä, det ser ju inte ut som det...
Jag har precis som alla andra fötts en gång i tiden. Detta vart en ganska omskakande upplevelse för mina föräldrar. Inte för att det vart några konstiga komplikationer, utan för att dom bodde så långt från ett sjukhus. Ja, detta betyder att jag växte upp i obyggden (bor där inte längre dock), men jag ser absolut inget fel med det. De har gjort mig till en halvhyfsad människa som inte allt för många hatar, men heller inte alla älskar. Jag levde ett bra liv, många vänner, kärlek och frisk luft varje dag. Inga bilar som susade runt, och inga skönhetsideal som trängde sig på. Detta varade dock inte länge då mina föräldrar bestämde sig för att flytta in till stan. Det resulterade i att jag blev inslängd i en sjukt sammansvetsad klass fylld med sportnördar (själv är jag bara måttligt sportintresserad). Efter ett tag så blev jag självklart mobbad för att jag vara annorlunda, detta till den gräns att jag faktiskt bytte klass. där passade jag som handen i handsken och fick snabbt superbra vänner. Det hände sig så att jag också blev kär, men beslutade mig för att trycka ner känslorna då jag ansåg att detta var omöjligt. Dagarna kom och gick, jag fick diagnosen dyslexi (vilket förbryllade lärarna eftersom att jag var hyfsat intelegent), livet var på topp. Sen kom det sig att jag bestämde mig för att flytta till grannstaden (där jag för övrigt inte kände en ända människa), detta gjorde jag givetvis för utbildning. Jag fick en bra start, fick några ytliga vänner (och även ett par ordentliga fyllor, vilket jag för övrigt inte är stolt över) och äntligen en klass som var lika smarta som mig. Detta gick bra i sisådär ett halvår innan jag totalt gick in i väggen. Då bestämde jag mig för att flytta hem igen till alla mina gamla vänner. Lyckligtvis så hade jag alla dom kvar, plus att några nya tillförts till vår lilla grupp. Där var personen som dykt upp konstant i mitt huvud nu och då, personen jag blev kär i den dagen jag bytte klass. Hur mycket jag än försökte så kunde personen inte slutat dyka upp i mitt huvud, hur mycket jag än försökte förneka mina känslor så kom dom alltid tillbaka. Dagarna gick och mina känslor växte i takt med dom. Hur skulle detta sluta? Det slutade med att jag och denna person blev tillsammans av någon anledning. Men, varför skulle mina drömmar gå i uppfyllelse? det funkar ju inte riktigt så. En av mina närmaste vänner hade under minst lika lång tid varit förälskad i samma person, så det blev givetvis drama. Min vän gav mig ett val, dumpa personen jag älskat så länge och äntligen blivit tillsammans med, eller behålla min vän. Knepigt vart det i alla fall, men tillslut så valde jag kärleken (för vilken vän skulle ge mig ett sådant val) Min så kallade vän har sedan dess lekt med mina känslor och fått mig att känna mig så skyldig att jag inte vetat vad jag ska göra med mig själv. Och där är ungefär vart jag är idag. Förresten, glömde jag att berätta att jag under hela denna tid åkt in och ut på sjukhus och fått den ena diagnosen på den andra. Jag glömde att berätta att jag aldrig träffat på samma läkare mer än 3 gånger och att jag ådragit mig någon mystisk ledsjukdom eller dylikt som gör att alla lederna inte funkar och gör ont som satan. Men som sagt, mitt liv är ganska bra ändå